En sak som verkligen har slagit mig sedan pappa gick bort är att sorg inte är något man kommer över. Att det sällan ser ut som den bild som förmedlas i media. Det är inte en linjär process som man blir ”färdig” med och sorg ser olika ut för alla. För vissa kommer allt på en gång. För andra kommer det pö om pö, lite i taget. Ibland är det tungt för att man hade en väldigt nära relation. För att allting påminner en om personen. Ibland är det tungt för att man inte var nära och att man sörjer relationen man inte hade. Den man aldrig kommer få. Det finns inget rätt eller fel och sorgen får vara precis som den är.
”Men ingenting kan ändra att sorgen finns där. Den måste bara få ta plats, oavsett hur stor eller liten den känns och hur ont den gör. Och när den får det så känns den inte lika tung att bära.”
Det enda jag vet är detta: Det finns inget som kan ta bort sorgen. Man kan inte fly från den. Oavsett hur den ser ut så behöver den få ta sin tid och vara som den är. Och kanske är det därför jag ofta föredrar att prata med andra som vet hur det är att sörja. För det är lätt hänt att vissa försöker trösta genom att ”fixa” något. Genom att komma med lösningar. Men de som vet hur det är att förlora någon vet att det inte finns någonting man kan göra för att fixa det. Sorgen bara… Är.
Man kan finnas där. Man kan se. Höra. Ge den stöttning som personen i fråga behöver. Oavsett om det är en axel att gråta mot eller en kasse mat så att man slipper handla. Men ingenting kan ändra att sorgen finns där. Den måste bara få ta plats, oavsett hur stor eller liten den känns och hur ont den gör. Och när den får det så känns den inte lika tung att bära.
”Den lärde mig att det enda jag kan göra är att leva. Och att jag med tiden även lär mig att leva med sorgen. Att det finns mörka stunder men även ljusa. Och att allt det där får lov att samexistera på resan vi kallar livet.”
Jag är inte rädd för min sorg. Den gör fruktansvärt ont, ja. Ibland känns den helt jävla outhärdlig. Och ibland drar den undan mattan under fötterna på mig när jag som minst anar det. Men den skrämmer mig inte. Jag kan till och med se det vackra i den mellan varven. För den handlar om att jag har älskat. Den har lärt mig om livet. Att vi inte har tid att slösa bort vårt liv och tänka att vi kan leva senare. Så jag låter den få ta plats den behöver. Både när den gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen och när den ligger i vila. För den finns ändå alltid där.
Sorgen fyllde upp mig till den grad att jag brast inifrån. Men i det rev den också alla mina murar och gjorde mig modig. Den lärde mig att det enda jag kan göra är att leva. Och att jag med tiden även lär mig att leva med sorgen. Att det finns mörka stunder men även ljusa. Och att allt det där får lov att samexistera på resan vi kallar livet.
Jag älskar dig pappa. Precis lika mycket som jag alltid har gjort. Och du finns med mig varje dag även om du inte finns här längre.