När jag hör någon säga att ADHD är en superkraft så blir jag väldigt illa berörd. För även om jag vill stärka andra med ADHD så är det problematiskt när vi pratar om diagnoser på det här sättet. Samtidigt förstår jag att det kan vara svårt för andra som inte delar våra erfarenheter att förstå. Därför vill jag dela med mig av mina tankar kring ADHD som superkraft och varför jag inte vill prata om det på det sättet.
Att prata om ADHD som en superkraft tar ofta fokus från svårigheterna
För det första vill jag förtydliga att jag förstår att många som säger sådana här saker antagligen gör det med goda intentioner. Att man vill stärka personer med ADHD och få dem att känna att det är något positivt. Men det många gör när de gör detta är att de inte tar svårigheterna på allvar. I förlängningen kan detta innebära att vi som har en NPF-diagnos trycker undan det som är svårt och bara vill visa upp det som ses som positivt.
Det finns mycket med min ADHD som jag faktiskt tycker om. Helt ärligt har jag svårt att skilja min personlighet från diagnosen och jag skulle inte vilja vara någon annan. För mig har det varit otroligt viktigt att fokusera på det jag är bra på och det som är mina styrkor. MEN, här är det viktiga: Det innebär inte att jag trycker undan det som är svårt. Jag är medveten om hur jag fungerar och på så sätt kan jag hitta lösningar som gör det till en styrka. Många som slänger ur sig att ADHD är en superkraft tar dock inte hänsyn till det vi kämpar med och när det blir så är det inte okej.
ADHD hos kvinnor och den duktiga flickan
För det andra känner jag som kvinna med ADHD att starka varningsklockor ringer när någon pratar om ADHD som superkraft. Det är nämligen det som gör att alltför många kvinnor inte söker hjälp förrän det har gått alldeles för långt och de är utbrända. Att bara heja på oss i det vi är bra på är, precis som jag har skrivit tidigare, väldigt problematiskt och det ger oss inte hållbara förutsättningar för ett fungerande liv.
Det är först när vi faktiskt får förutsättningar att se oss själva både i det som är tufft och det vi är bra på som vi kan hitta hållbara lösningar. Inte genom att skrika ut att ADHD är en superkraft och låtsas som att det inte är ett funktionshinder. För det är det. Att säga sådana saker är ett hån mot alla som har kämpat hela sina liv för att bli sedda i en värld som säger till oss att vi inte får vara den vi är.
Foto: Claudia Mårtensson / Den Lilla Fotobyrån
Så hur ska man egentligen stärka någon med ADHD?
Men hur ska man då tänka när man vill prata stärkande om diagnoser? För det första vill jag påminna om att allt jag skriver är baserat på mitt perspektiv och mina erfarenheter. Det finns lika många upplevelser av ADHD som det finns upplevelser av att vara neurotypisk. Men det är också just det jag vill få sagt: Var lyhörd. Känn av vad personen i din närhet behöver för att få stöd i sin diagnos. Få personen att känna sig sedd både i sina styrkor och sina svårigheter.
Det här känner jag är ett problem i samhället generellt, att vi ser saker väldigt svartvitt och känner att saker måste vara antingen helt fantastiskt eller alldeles fruktansvärt. Tänk om vi alla hade kunnat få känna att det finns fler nyanser än så? Att det kan få vara både en styrka och ett hinder att ha ADHD? Och att vi alla är individer som har lättare för vissa saker än för andra? Om vi på riktigt hade börjat se varandra och oss själva och vara den vi är, både i det som känns lätt och det som känns svårt.
ADHD är ingen superkraft
Så nej, jag tycker inte att ADHD är en superkraft. Men det betyder inte att man inte kan se styrkorna i det. För mig är det dock något man gör genom att på riktigt lära känna sig själv och få rätt verktyg, inte genom att sätta en fin paketering på det. Precis som med annan personlig utveckling så måste vi gå in i det svåra och ta i det för att kunna hitta ljuset och styrkan på andra sidan. Och jag tror att vi måste sluta vara rädda för det.
Hur kan du stötta både dig själv och andra i att vara den ni är, diagnos eller inte? Hur kan vi alla hjälpas åt för att skapa ett inkluderande klimat där vi kan få känna olika nyanser utan att det anses som fel? Om vi lägger energi på det så tror jag att vi kommer mycket längre än om vi försöker ducka problemen och prata om ADHD som en superkraft.
Foto: Claudia Mårtensson / Den Lilla Fotobyrån