Det där med att hitta sig själv. Det kan vara så knepigt och svårt och stressande och rörigt och innebära att känslan av att ”är vi inte framme snart” snurrar runt i huvudet på repeat. Vi ska lära oss att hitta och utveckla oss själva genom tips och råd och listor som ibland kan bli mer förrvirrande än hjälpande. Jag menar självklart inte att dra alla självhjälpssidor eller skribenter över en kam. Jag läser själv många bloggar som pratar om att hitta och vara sann mot sig själv på något sätt. Det jag menar är den där hetsen som ibland smyger sig på där det görs så himla avancerat att man, ironiskt nog, känner sig mer vilsen i vem man är än när man började. 

Jag har insett att det där med att ”hitta sig själv” snarare handlar om att skala bort än att hitta en massa saker. Att vara sann mot sig själv i form av att tacka nej till saker som man inte vill. Att vägra anpassa sig. Att göra sig av med saker som inte tillför något i ens eget liv. Att skala bort andras regler och förväntningar och sätta sina egna regler. Jag har även insett att det inte handlar om att hitta en specifik person utan om att låta sig utvecklas och förändras under resans gång, att lära sig av sina misstag och inse att man faktiskt inte är samma person hela livet och att även de där sakerna som inte höll i sig har lärt en någonting. 

Idag straffar jag inte längre mig själv när jag har gjort något som inte gick hela vägen. Jag ser det inte som ett misslyckande. Även om det inte varade livet ut så är det en del av mig och många gånger tar de där snåriga stigarna en fram till något fantastiskt fint. Därför vill jag avsluta det här fundersamma inlägget med ett av mina favoritcitat:

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.” – Tomas Tranströmmer