För ett par månader sedan skrev jag detta inlägget efter att äntligen ha fått remiss för en ADHD-utredning. Jag vill inte dra hela min livshistoria och allt som har hänt tidigare här. Det känns dels jobbigt att dra upp alla sår och dels hade det tagit en halv evighet. Men det jag vill prata om är hur det känns att ha fått driva en kamp för att över huvud taget få fungera. Att hela tiden förväntas passa in i en norm man inte är gjord för. Känslan av att vara ”fel”. Att känna skam över det man inte lyckas med och att bli misstrodd när man försöker få hjälp. Jag vill inte peka finger mot enskilda personer inom vården, skolväsendet och andra delar av samhället som inte har gett mig det stöd jag har behövt. Men jag vill kritisera normerna de har gett uttryck för. Och jag vill att vi börjar se ett större problem med ett samhälle där vi alla förväntas vara exakt likadana och där många av oss har eller har varit nära att gå under på grund av det.

För mig handlar det inte om att ha en diagnos eller inte. Min utredning blev pausad på grund av Corona så jag har fortfarande inte fått svar. För mig handlar det om att det är första gången i hela mitt 27-åriga liv som jag verkligen har börjat jobba på att acceptera mig själv. Att arbeta MED mig själv, inte mot mig själv. Många av mina tidigare strategier har gått ut på att försöka passa in mot alla odds och det har tagit så otroligt mycket energi för mig. Många av de saker jag har förväntats göra, som andra gör utan problem, kan jag göra. Men det tar så otroligt mycket mer av mig än det gör av andra. Och jag tror att jag delar känslan av att inte passa in i normen med många andra som inte har diagnoser också, helt enkelt för att synen på hur en människa kan och får fungera är så otroligt snäv.

Jag vill komma vidare och se framåt. Men jag vill dela med mig av delar av min resa, och delar av min bakgrund, med förhoppningen att vi kan skapa ett samhälle där alla får vara den de är. Att vi inte ska behöva gå i 27 år, eller längre, och inte få känna oss själva. Jag tror nämligen att vi alla har något att bidra med i den här världen och att det enda sättet vi kan få göra det är genom att känna att vi alla är värdefulla. Vi har alla styrkor och svagheter, med eller utan diagnos, och när vi alla förväntas leva enligt en snäv mall får det negativa konsekvenser för hela samhället.

Tänk vad jag hade kunnat bidra med om jag inte hade lagt all min energi på att passa in, utan fick blomstra som jag är. Tänk vad alla missförstådda barn och vuxna hade kunnat bidra med om de fick hitta sin plats. Vi är så många som har gått sönder för att passa in i den där snäva boxen. Och vi måste prata om det. Inte för att peka finger, utan för att alla ta vårt ansvar i att bygga ett samhälle där alla får vara delaktiga och känna sig värdefulla. Det borde inte vara så jäkla svårt. Eller hur?