23 oktober 2018
Jag brukade skriva. Som om orden rullade av mina fingrar. Som om det var det enda jag någonsin hade kunnat. Känslorna strömmade och blev mer lättbegripliga när de tog form av bokstäver och ord och meningar och sidor. Men någonstans tappade jag det och mig själv och alla de där känslorna som tidigare hade fått komma ut klumpade ihop sig i mitt inre när jag inte längre kunde reda ut dem. I rader. Meningsbyggnader. Tolkningar.
Jag vet inte när det hände. Eller hur. Men för ett tag sedan började det lossna igen. Och jag började skriva. Som stapplande på tunna, otränade ben som hade glömt hur det var att gå. Men jag skrev. Och jag log och jag grät för att jag äntligen kände att jag fick tillbaka ett verktyg som jag så länge hade saknat. Den där möjligheten att nysta i något som från början känns alldeles obegripligt och skapa någon slags tröstande ordning i det omtumlande kaoset som har varit mitt liv.
Och här är jag nu. Här sitter jag. Och skriver. Inte som om det var det enda jag någonsin hade kunnat, utan som om det vore ett hus som jag bit för bit försöker göra till mitt igen. Där jag målar och målar om väggarna med mina tankar och funderingar. Och för varje dag börjar jag känna mig mer och mer hemmastadd och inse att det var hit… Det var hit mitt hjärta längtade.
Det är så himla roligt och på samma sätt galet att höra. Galet för att du skriver exakt så som det var för mig med. Förr skrev jag alltid, jämt och konstant. Dagbok, dikter, noveller och annat. Att bli journalist eller författare stod högt upp på önskelistan. Men ju äldre jag blev dessto räddare blev jag. Rädd för att misslyckas. Sen kom livet ivägen. Studier, jobb, vardagsliv, disk, heltidsjobb och 0 energi över till annat ansträngande. Men nu när jag börjar rensa bort prylar, renast bort dåliga relationer, rensat bort FOMO, till och med rensat i instagramflödet och börjat planera för ett annat typ av liv så kommer kreativiteten tillbaka. Lusten att skriva och nu skriver jag nästan lite varje dag. Tack för ett fint och viktigt inlägg. Kram från Alexandra/@#loppisfint
Åh, vad jag känner igen mig! Det är så lätt att fastna i allt annat men jag har också börjat känna mig mer kreativ sedan jag började rensa bort saker ur mitt liv som inte hör hemma där. Det är såklart inte en linjär process och jag tar också ett steg fram och ett till tillbaka ibland, men det känns skönt att jag är på väg åt rätt håll. Tack fina du för dina ord! Det betyder mycket.