Det är bara 1,5 år mellan mina barn, och det känns emellanåt nästan omöjligt att ge dem den uppmärksamhet de behöver. Vi försöker dock spendera en del tid med dem på tu man hand för att kunna ge dem fullt fokus. I helgen fick jag egentid med min minsting, som i och för sig är tre år nu och inte så liten längre. Vi mös i soffan, målade naglarna, tittade på film, fikade och bara hade det härligt. Hur mycket jag än jobbar med mig själv och min självkänsla så finns det alltid tillfällen då jag känner mig otillräcklig som förälder. Framförallt vid tillfällen som nu när jag sörjer och knappt känner att jag lyckas få mig själv att fungera.

Jag försöker påminna mig om att barn inte behöver särskilt mycket för att vara glada. Det är så lätt att tänka att egentid med dem måste innebära häftiga utflykter och kreativa aktiviteter, men enligt min erfarenhet är det enkla ofta det bästa. Framförallt om det är det enda man har energi till. Vissa dagar orkar man hitta på massor av saker, andra dagar är det skönt att bara sitta tysta tillsammans framför en film. Eller något annat som kräver minimalt med ork. Mina barn brukar ofta be mig att bara sitta bredvid dem framför tvn, och det påminner mig om att tankarna om att de behöver så himla mycket för att vara nöjda faktiskt mest är i mitt huvud.

Jag tror även mycket på att göra saker som båda / alla uppskattar istället för att tänka att man måste göra saker ”för barnen”. Att måla naglarna tillsammans är en sådan sak. Jag uppskattar det och barnen likaså, framför allt nu när de är lite äldre. De får själva välja vilka färger de vill ha och sedan sitter vi och gör något lugnt medan det torkar. Ibland inkluderar jag barnen i hushållssysslor som att hänga tvätt (även om jag får hänga om allt efteråt) och ibland ser vi på filmer som alla uppskattar (som Frost 2 eller någon Astrid Lindgren-film). På våren odlar vi saker tillsammans och ibland får de vara med och ordna mat. Det behöver inte vara svårare än så.

Har du barn? Vad brukar ni göra tillsammans?