Först var det en kamp. Sedan blev det en sorg.

Det är mycket som har blivit bättre sedan jag fick min ADHD-diagnos. Jag har lärt känna mig själv och fått nya verktyg. Bekräftelse på saker som jag sedan länge har känt. Medicinen har hjälpt mig att kunna fokusera och skapa hållbara förändringar i mitt liv. Samtidigt är det något som känns tungt. Det är inte negativt egentligen, men det skaver och gör ont och är något jag vill prata om. Nämligen sorgen som kan slå till efter att man har fått en ADHD-diagnos.

Jag har kämpat hela mitt liv. För att passa in. Att få saker att funka. Vara lite mer si och lite mer så. Att känna att jag är tillräcklig men ändå inte för mycket. Alla strategier jag har tagit fram tidigare har handlat om att skärpa mig, dölja mina svårigheter för omgivningen och låtsas att jag inte har ADHD. Och jag har gjort det jävligt bra. I alla fall om man ser på det utifrån. Men inuti, och för dem som verkligen har brytt sig, har verkligheten varit helt annorlunda.

”Jag undrar om de här personerna faktiskt förstår vilken makt och påverkan de har på en annan människas liv. Att det både kan dra ner en i mörkret och lyfta en långt över vad man trodde var möjligt. De som har mött mig med empati och kunskap om hur ADHD faktiskt fungerar har på riktigt förändrat mitt liv.”

Hela mitt liv har varit en kamp. Även det senaste året när jag har tagit en strid för att ens få en vettig ADHD-utredning. Jag har fått möta både personer som inte över huvud taget borde möta patienter med NPF-diagnoser och personer som verkligen ser, lyssnar och gör skillnad. Jag undrar om de här personerna faktiskt förstår vilken makt och påverkan de har på en annan människas liv. Att det både kan dra ner en i mörkret och lyfta en långt över vad man trodde var möjligt. De som har mött mig med empati och kunskap om hur ADHD faktiskt fungerar har på riktigt förändrat mitt liv.

Fotograf: Claudia Mårtensson / Den Lilla Fotobyrån

När kampen la sig kom den. Sorgen. Över allt som har varit och inte varit. Lättnaden över att faktiskt få en diagnos pendlar ofta över i en enorm sorg över att jag fick den så sent. Tänk om jag hade kunnat få den hjälp jag behövde från början istället för att kämpa. Om jag inte hade behövt gå igenom utbrändhet, ätstörningar, OCD, sociala problem och annat som allt var symptom på min ADHD. Tänk om jag inte hade behövt stå här som 28-årig tvåbarnsmamma och äntligen få hjälp. På ett sätt känner jag en glädje över diagnosen och på ett sätt en stor tomhet.

”Så vad vill jag säga med det här? Mest vill jag nog säga att det är okej. Om du är där jag är, eller i en annan del av processen, så vill jag att du ska veta att du inte är ensam. Att det finns hopp och att vi är värda ett lyckligt liv även med en NPF-diagnos.”

Så vad vill jag säga med det här? Mest vill jag nog säga att det är okej. Om du är där jag är, eller i en annan del av processen, så vill jag att du ska veta att du inte är ensam. Att det finns hopp och att vi är värda ett lyckligt liv även med en NPF-diagnos. Och att det även är okej att sörja det som har varit och inte varit. Det är inte alltid det känns fantastiskt att få en diagnos och det är okej.

Jag försöker tänka att det är viktigt att det som kommer upp nu får komma upp även om det gör ont. Och jag håller om mitt inre barn, min inre tonåring och min inre unga kvinna när de gråter för smärtan de gick igenom och viskar ”Det är okej, jag är här nu”. För om det är något den här utredningen har gett mig så är det just att jag äntligen är på min egen sida. Jag tänker inte låtsas vara någon jag inte är längre och jag är här för mig, oavsett vad.