En sak jag har tänkt mycket på när det kommer till hållbarhet är synen på att vi idag har det bättre än någonsin förr. Att det är så svårt att ställa om på grund av vår höga livskvalitet. Att det skulle innebära ett steg tillbaka i utvecklingen som många inte är beredda att ta. Synen på att en grön omställning enbart är en uppoffring där vi ska ha det sämre idag för att framtida generationer ska ha en dräglig tillvaro i framtiden.

Det sista, om att vi måste göra uppoffringar för framtida generationers skull, är såklart till viss del sant. Om vi fortsätter som vi gör idag så trasar vi sönder den planet som våra barn och barnbarn ska leva på. Men den andra delen, synen på att vi har det så fantastiskt och att vi bara skulle få det sämre vid en omställning, vill jag vända upp och ner på. Riva sönder. Problematisera in i minsta detalj. För vet du vad? Jag köper inte det.

Bara i min egen närhet hör jag om utmattning, stress, osäkra anställningar, rädslor inför framtiden, livspussel som inte går ihop, hälsoproblem och rädslor. Jag ser hat och oro blossa upp på sociala medier. I politiken. Folk som drar på sig skulder för att kunna konsumera. Passa in i mallen av vad framgång är. Jag ser ett samhälle där misstron börjar gro och där alltför många människor halkar efter när de försöker springa sig halvt fördärvade för att nå fram till det vi kallar framgång. För att lyckas. Att vara någon. Att jobba mer för att kunna konsumera mer. Att pussla hit och pussla dit utan att någonsin stanna upp och fråga sig om de där pusselbitarna kanske inte passar för att de var skeva redan från början.

Om vi bara bortser från planeten en liten stund så kanske vi kan fråga oss: Hur mår vi i allt det här egentligen? Har vi det verkligen bättre än någonsin förr? Är överflöd lika med välmående? Jag tror faktiskt inte det. Och om det nu är så att vi inte mår så bra av stress, hets och överkonsumtion. Om det nu är så att vi inte mår bra i ett samhälle där vi ställs mot varandra för att vi alla vill roffa åt oss mer. Är det kanske så då att vi hade mått bättre om vi ställde om? Vi? Ur ett rent egoistiskt perspektiv? Här och nu, idag och imorgon. Inte bara framtida generationer.

För sorgligt nog förstår jag att många har svårt att ta till sig känslan av att det vi gör idag drabbar våra barn och barnbarn. Eller att det drabbar människor i andra delar av världen här och nu. Vi är så uppe i vårt eget att det är svårt att ta in. Vi har ju inte tid att vara empatiska när vi knappt överlever själva med andan i halsen i maskineriet som kallas framgång. Men om vi bara stannar upp. En liten stund. Och ser och lyssnar in. Så kanske, kanske vi hade kunnat ha det bättre än vi någonsin har haft det. På riktigt. Och ändå lämna kvar en levande planet till de som kommer efter oss.