Jag har satt stolthet i att vara undantaget. Den där flickan, tjejen, kvinnan som inte är som alla andra. Som är speciell. Som får en plats i även de mest exkluderande rum. Hon som får en plats vid bordet. I gänget i gruppen. Som spelar fotboll på rasterna istället för att vara med de andra tjejerna. Som får vara den coola tjejen. En av killarna. Hon som är bra för att hon inte är som alla andra tjejer.
”Men det är självklart inte hur flickor och kvinnor ”är”. Det är hur vi lär oss att vara. Och rollen jag tog, undantaget, bidrar precis lika mycket till det som de som försöker passa in i normen.”
Det tog mig lång tid innan jag började ha tjejkompisar. Jag trodde länge att jag inte klarade att umgås med andra flickor och kvinnor. Det berodde nog dels på hur jag är, min ADHD och att jag inte passar in i de flesta normer kring hur flickor och kvinnor ska vara. Jag är för mycket, för bufflig, för högljudd. Det har ofta varit enklare att vara med killarna än att försöka hänga med i det sociala spel som sorgligt nog ofta förekom i grupper av flickor.
Men det är självklart inte hur flickor och kvinnor ”är”. Det är hur vi lär oss att vara. Och rollen jag tog, undantaget, bidrar precis lika mycket till det som de som försöker passa in i normen. Jag bidrog till en skev syn av flickor och kvinnor även om det inte var min avsikt. En syn på att det finns två sorters kvinnor, de ”vanliga” och de annorlunda. Att kvinnor som är starka, ambitiösa, drivna etc skulle vara undantaget. Och att traditionellt kvinnliga värden är något som ska ses ner på.
”För ja, på många sätt har jag stuckit ut. Men jag har insett att poängen inte är att positionera sig mot normen kring hur kvinnor ska vara utan att bredda den för oss alla.”
För ja, på många sätt har jag stuckit ut. Men jag har insett att poängen inte är att positionera sig mot normen kring hur kvinnor ska vara utan att bredda den för oss alla. Att vi alla, oavsett kön och genus, kan vara på många olika sätt och att vi inte behöver trycka in varandra och oss själva i trånga fack. Att traditionellt kvinnliga värden inte är något dåligt. Och att ”inte som andra kvinnor” måste sluta ses som en komplimang.
Numera tar jag det nästan som en kränkning att få höra ”du är inte som andra kvinnor”. För när jag slutade vägra förknippas med andra kvinnor såg jag äntligen alla fantastiska kvinnor som finns där ute. Att de fanns där hela tiden. Och att de finns plats åt oss alla, inte bara en i varje rum eller grupp.
”Jag tänker inte längre bidra till bilden av den ”starka” kvinnan som någon som trampar på andra på vägen till toppen eller som stänger andra ute när hon väl har fått en plats i ett rum.”
Jag tänker inte längre bidra till bilden av den ”starka” kvinnan som någon som trampar på andra på vägen till toppen eller som stänger andra ute när hon väl har fått en plats i ett rum. Jag tänker vara den som visar att styrka, ambition och driv utan problem kan kombineras med ödmjukhet, empati och omtanke. Och att vi är starkare tillsammans, både i våra likheter och olikheter.
