Jag har levt mitt liv i många falska tryggheter. I idéer om vad som är ”säkert”. Sådant jag är van vid. Det normen säger att jag får lov att göra. Det sätt samhället tycker att jag får lov att leva mitt liv. Men jag är färdig med det. Det tilltalar inte längre mig. Någonting har vaknat i mig. En röst som först viskade att mer är möjligt och som nu skriker av full kraft. För vad är livet om jag inte ska leva det? Och vad är trygghet om det tvingar mig att ge upp min frihet?

”Det spelar inte längre någon roll vad de lovar mig om tryggheten innebär en bur. För mina vingar är redo att flyga.”

Jag vill leva. Fullt ut. Inte bara överleva mitt liv. Jag vill vara sann mot mig själv. Andas. Älska. Gråta. Skratta. Leva. Jag vill se allt jag kan se och känna mig levande i varje liten del av mig. Ta del av varenda litet äventyr jag kan ta del av och få uppleva allt det här livet har att ge. Gå emot alla rädslor för att jag vet att det som finns på andra sidan när större än alla rädslor. Jag vill ha riktiga konversationer och meningsfulla relationer och jag vill känna varenda liten del av vad det är att vara människa.

Det spelar inte längre någon roll vad de lovar mig om tryggheten innebär en bur. För mina vingar är redo att flyga. De kan inte längre tämjas för de vill känna sin fulla vidd och låta vinden smeka mot fjädrarna. Jag står grundad med klorna i jorden och tar sats men jag vet att hela jävla himlen är mitt hem. Jag kommer aldrig mer välja trygghet som tvingar mig att ge upp min frihet.

Lästips: Är vägen du går verkligen din egen?