När det kommer till personlig utveckling så känns det som att många väntar på att bli färdiga. Som att resan en dag ska ta slut och vi ska ha oss själva ”all figured out”. Att allt bara ska vara enkelt och att vi ska ha alla svar. Visst låter det härligt? Men ändå inte. Don’t get me wrong, det finns absolut tillfällen då jag längtar efter lätthet. Då jag vill att allt bara ska flyta på. Men samtidigt tror jag att vi behöver både mörker och ljus för att kunna uppskatta det vi har. Och att vi inte behöver vara ”färdiga” för att kunna njuta av livet.

Som jag ser det handlar personlig utveckling och självkärlek mycket mer om att kunna hålla space för livets alla nyanser. Att utveckla vår förmåga att både hålla space för det mörka och kunna släppa in ljuset. När vi kan vara i de starka, smärtsamma känslorna och samtidigt känna tacksamhet och kärlek för det som är fint i vårt liv blir livet så otroligt mycket rikare. Och när vi vågar låta allt beröra och transformera oss, oavsett om det är jobbigt eller enkelt, så växer vi som människor. Det är okej att resan inte alltid känns enkel men vi kan ändå välja att se det fina i vårt liv.

”Don’t get me wrong, det finns absolut tillfällen då jag längtar efter lätthet. Då jag vill att allt bara ska flyta på. Men samtidigt tror jag att vi behöver både mörker och ljus för att kunna uppskatta det vi har.”

Tänk om vi kan se skavet eller förvirringen som en möjlighet? Eller att omfamna omvägarna i livet som lärdomar som leder oss dit vi ska? Hur skulle det vara om vi såg misstag och oväntade händelser som en del av livet men inte lät det få oss att se livet över lag som dåligt? Ibland tror jag att idén om att allt ska vara perfekt, att vi ska bli färdiga med oss själva och att allt ska vara så himla positivt gör mer skada än nytta. För det får oss att känna att livet inte kan vara vackert precis som det är, med alla dess skavanker och brister.

Hur skulle ditt liv kunna se ut och kännas om du omfamnade alla nyanser av det?

Lästips: Våga göra misstag och börja om