När jag hör folk prata om att leva sitt bästa liv så är det ofta så himla glättigt. ”Love and light”, att bara vara positiv och inte tänka en endaste negativ tanke. Att se en mening i allt och vara konstant tacksam och i abundance. Och visst, jag tror på positivt tänkande. Och jag övar mig på tacksamhet varje dag. Men handlar allt verkligen om att vara glad och positiv hela tiden, att allt ska vara perfekt och att vi ska skapa en rosenskimrande version av ett liv för att kunna leva ett så bra liv som möjligt?

Jag tror faktiskt inte det. För mig handlar ”att leva sitt bästa liv” snarare om att ge utrymme åt olika känslor men att inte låta de negativa känslorna ta över helt. Att inte låta ilska och rädsla styra ens liv men att känna att alla känslor är okej. Jag tror nämligen att det är lättare att förhålla sig till känslor om vi inte flyr från dem. Om vi ser allt vi känner, från sorg till glädje, som en del av livet så kan känslorna få komma och gå utan att bli hela vår verklighet.

Jag tror inte att poängen är att skapa ett perfekt liv. Utan att acceptera att livet går upp och ner, att saker och personer kommer och går, men att vi kan välja glädje i det som är upp till oss. Att vi kan omfamna allt som livet innebär och i det leva fullt ut, inte genom att fly från allt som är jobbigt. När vi omfamnar alla livets nyanser kan även det som känns tungt och mörkt lära oss någonting. Det kan ge oss perspektiv på resten av livet och öppna dörrar till saker vi kan lära oss om oss själva. Och när vi låter de jobbiga känslorna komma och gå så blir det även lättare att fokusera på det som är fint och härligt i livet.

Lästips: Vågar du göra andra besvikna?