Jag har varit med om många perioder då jag hade kunnat råka riktigt illa ut. Många av gångerna har jag klarat mig för att jag har varit driven, ambitiös, haft idéer och jobbat hårt. Det har varit en tröst när allt annat har kollapsat och det har gjort att jag har känt mig viktig och behövd. Jag har dock ofta gått över den där suddiga gränsen där jag alldeles har gått upp i det och blivit mina prestationer. Det där som inte är positivt utan destruktivt, där prestationerna och att vara duktig är allt man är och hur man värderar sig själv som människa. Mitt driv har som sagt varit min räddning många gånger, och jag är otroligt tacksam för det. Men nu försöker jag snarare komma ifrån det och fråga mig själv: Vem är jag om jag inte gör detta? Vad är jag utan mina prestationer?

Det är inte alltid helt lätt det där. Det kan tvärt om på många sätt vara väldigt svårt. Vårt driv och ambitioner är ju så ofta sammankopplat med våra drömmar och vår kreativitet. Hur kan vi behålla det utan att totalt konsumeras av uppgifterna och målen vi sätter upp? Jag har tyvärr inga raka svar. Jag lär mig hela tiden. Det enda jag kan säga är att medvetenheten har varit väldigt viktig för mig. Att jag regelbundet försöker stanna upp och känna efter, fråga mig själv om saker faktiskt ger mig energi har varit otroligt viktigt.

Det innebär inte att allt alltid är roligt. Ibland måste man ta sig igenom tuffa tentor under sin utbildning för att ta sig fram till sin efterlängtade examen och ibland måste man sitta med pappersarbete som entreprenör. Vissa saker kanske ger något lite längre fram. Men det finns nog även en hel del saker som många av oss gör bara för att vi ser det som ett måste, när det egentligen inte alls behövs. För att det får oss att känna oss duktiga när vi jobbar mycket och tar på oss många uppgifter. Det är det jag försöker komma åt och skala bort. Hur tänker du kring detta? Känner du igen det och hur hanterar du det i så fall?