Att påbörja en utredning för ADHD har dragit upp många tankar och känslor hos mig. En del av dem har jag redan ventilerat här och här. En sak som ofta dyker upp är skammen och rädslan för att vara annorlunda. Många av de strategier jag har tagit fram har nämligen snarare skyddat omgivningen än mig själv. Det har handlat om att passa in och försöka fungera som andra, även om det har inneburit att jag har gått sönder inombords. Jag tänker förtvivlat på alla andra barn och vuxna som känner som jag har känt och hoppas att jag med min röst kan göra skillnad.

Tänk om vi hade kunnat omfamna varandras olikheter, på riktigt. Om vi hade kunnat se att många med diagnoser kan bidra med otroligt mycket om vi får rätt förutsättningar. Precis som alla andra. Det är bara att förutsättningarna i de flesta fall är anpassade efter en viss typ av person, vilket innebär att många av oss som inte passar in i normen lägger all vår energi på att försöka göra det. Vi har också något att bidra med. Min diagnos har gett mig otroligt många gåvor, som min kreativitet och förmåga att lösa problem. Men genom mitt liv har fokus istället lagts vid vad jag inte sköter och hur jag tar för mycket plats. Jag har hämmat mig själv, skuldbelagt mig själv och skapat strategier för att stänga undan mina egna känslor och svårigheter.

För ett tag sedan frågade en bekant till mig varför diagnosen spelar roll. Vi pratade om olikheter och att vi ju alla har både styrkor, svagheter och olika behov, oavsett hur vi benämner det. Jag svarade att jag önskar att det inte spelade någon roll. Att jag inte skulle behöva känna att diagnosen är viktig för att känna att det är okej att jag är som jag är och att jag hade kunnat få det stöd jag behöver ändå. Att min dröm är att vi skulle kunna leva i ett samhälle där vi fick vara oss själva och få den hjälp vi behöver oavsett hur vi fungerar. Att allting inte utgick från en norm om hur en människa får eller bör vara. Att skolan hade kunnat ge stöd till alla elever, med eller utan diagnos, för att vi såg att alla individer är olika och att vi kan omfamna idéen att vi lär oss på olika sätt. Och innan någon börjar tjafsa om resurser så vill jag påpeka att jag inte tror att det hade behövt vara dyrare. Framförallt inte med tanke på vad det hade gett tillbaka till samhället att fler fick en fungerande skolgång. Vi hade bara behövt tänka om kring hur saker ska fungera. Och vet ni? Personer med diagnoser hade kunnat vara en fantastisk resurs i ett sådant utvärderings- och förändringsarbete.

Detsamma gäller i arbetslivet. Jag älskar att driva eget, men jag känner sorgligt nog även att normerna kring hur man ska arbeta gör att jag inte kan söka ett ”vanligt” jobb. De annonser jag har läst är i princip alltid för jobb där man ska infinna sig på kontoret varje dag, arbeta 8 till 16, sitta i kontorslandskap och ha alldeles för många och långa möten. Något som inte alls passar för mig. Vilket är sorgligt då min kompetens och de arbetsområden jag söker jobb inom inte alls kräver den typen av upplägg egentligen. Det är bara så vi gör för att vi alltid har gjort det, och många arbetsplatser förlorar viktigt kompetens på grund av det. Många tycks inte våga ställa sig frågor kring vad som faktiskt är viktigt och varför vi håller kvar vid vissa ramar och regler i onödan.

Tänk om vi hade kunnat omfamna olikheter och se att annorlunda inte = dåligt. Att vi kanske till och med skulle kunna ifrågasätta varför något ses som norm och något annat som annorlunda och avvikande. Hur hade ett sådant samhälle kunnat se ut? Jag tror att vi alla hade haft något att vinna på det, diagnos eller inte.