Jag har länge varit inne på personlig utveckling och har funderat mycket kring vad det är att leva. En sak jag ofta tänker på är känslan av att vilja vara andra till lags. Att inte vilja göra andra besvikna. Det finns självklart en inneboende godhet i det. Det är ju i grund och botten en positiv sak att vi vill göra andra glada och att vi vill ställa upp för dem vi älskar. Men för mig kan det även trilla över i någonting destruktivt. En i grund och botten god tanke kan leda till att man kör över sig själv för att vara andra till lags. Det kan även innebära att man försöker vara ALLA till lags på alla sätt, vilket i det långa loppet är ohållbart.

När jag har funderat kring detta har jag ofta landat i detta: Det är skillnad på att finnas där och bry sig om andra och att köra över sina egna gränser. Omtänksamhet behöver inte innebära att man går sönder själv. Och här tror jag att den stereotypt kvinnliga martyrrollen spelar in. Vi lär oss så ofta att vi ska offra oss och sätta oss själva sist. Att det är egoistiskt att följa sina drömmar och se till sina egna behov. Men jag tror verkligen inte att det är så. Jag tror att vi kan finnas där för andra och ändå dra våra egna gränser. Att vi kan se till våra egna behov och göra andra lyckligare för att vi själva mår bra.

Jag tror verkligen att det är viktigt att hellre göra andra besvikna än att svika sig själv. Ingen som älskar dig vinner på att du går sönder. Det känns sorgligt att säga det men jag tror att många måste inse att det varken gör oss själva eller folk i vår närhet en tjänst att vi går över våra egna gränser. När vi visar självkärlek har vi mer att ge och vi sätter dessutom ett positivt exempel för andra som kanske inte heller tar hand om sig själva. Vår kärlek för oss själva skapar ringar på vattnet som även påverkar vår omgivning, och det är ingenting vi behöver forcera fram.

Vågar du göra andra besvikna? Om inte, är det något du har funderat kring?