Igår var det Internationella Kvinnodagen. Och även om jag i vanliga fall skriver om olika aspekter av jämställdhet så vill jag belysa det ännu mer denna veckan. För allt hänger ihop. Självkärlek, hållbarhet, feminism. Rätten att få välja sitt eget liv och en bättre värld som är möjlig för oss alla.

En sak jag vill dela med mig av är en personlig berättelse kring att få barn i ett samhälle där kön värderas olika. Där vi gärna vill sätta in människor i fack och bestämma i förväg vem de är. När jag väntade mitt första barn för sex år sedan hade jag pluggat flera terminer etnologi. Jag hade läst om genus, feminism, makt, strukturer och intersektionalitet. Ändå kom det som en chock för mig hur viktigt mitt barns kön var för alla andra. Både personer i min närhet och främlingar på Ica och på bussen.

Jag fick frågan ”Är det en pojke eller flicka?” utan ens en hälsning från personer jag inte kände. Eller ännu bättre: Frågan ”Vad är det för något?” som fick mig att vilja svara ”En dinosaurie” eller något annat sarkastiskt.

Mitt första barn blev en pojke. Mitt andra en flicka. Och när jag som trött, sliten småbarnsmamma till två barn under två år försökte få vardagen att gå ihop fick jag höra ”Vilken tur, nu har du ju en av varje!” eller liknande kommentarer oftare än jag fick höra ”Hur mår du?” eller ”Hur mår dina barn?”. Och det är nog det som skaver mest för mig. Jag tror nämligen att dessa kommentarer i sig är ganska harmlösa. Eller i alla fall att det inte finns några onda intentioner bakom dem. Vi lever ju alla i ett samhälle där normer kring genus är så himla starka att vi sällan reflekterar över vad vi har blivit matade med och själva kräker upp.

”Vad säger det när vi tror att vi vet vem barnet är utifrån deras kön istället för att på riktigt visa intresse för barnet som person?”

Men vilka signaler sänder det när vi bryr oss mer om ett barns kön än hur barnet och familjen mår? Både under en graviditet och efteråt. Vad säger det när vi tror att vi vet vem barnet är utifrån deras kön istället för att på riktigt visa intresse för barnet som person? Och hur kommer det sig att folk verkar tro att jag har ”en av varje” som om det finns två sorters barn. Två sorters människor. Typ som att vi vet vem en person är om vi vet personens kön. Har vi på riktigt inte kommit längre än så? Mina barn är individer. Precis som alla andra. Och jag tänker låta dem växa upp med tanken att de kan vara precis de personer de är och vill vara oavsett kön.

”Mina barn är individer. Precis som alla andra. Och jag tänker låta dem växa upp med tanken att de kan vara precis de personer de är och vill vara oavsett kön.”

Och ja, vet ni vad? Jag är glad att jag har ”en av varje”. Inte för att jag tror att pojkar och flickor är två separata kategorier och att deras kön säger särskilt mycket om vem de är. Men för att det gör mig medveten om när jag faktiskt ser på dem olika. Det ger mig tillfälle att fundera kring vilka förväntningar jag, och andra, ställer på dem och vem de ska vara utifrån normer kring genus.

För jag är också bara människa. Och det knepiga med normer är att det är så invävt i allt vi gör att det ibland kan vara svårt att se det, oavsett hur medveten man känner att man är. Men genom att prata om det, ifrågasätta vilka normer vi ger uttryck för och våga utmana oss själva så kan vi verkligen skapa förändring.

Lästips: Det är ett liv som ska levas, inte ett krig som ska vinnas